Det finns just nu ute så många fina böcker som man borde hinna läsa ordentligt. Man får ta dem i små portioner... kulturhistoria, närmiljö, hembygd, goda råd.... man kan välja och vraka och njuta.
Hembygslitteratur beskrivs ofta med följande ord - små berättelser från en persons närmiljö. På grund av utrymmesbrist får all litteratur samsas på samma sida. Facklitteratur såväl som den s.k. hembygdalitteraturen, i varje text finns någons hembygd inbakt. Sköna stunder i hängmattan!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från Svartå till Fiskars
En kulturvandring längs ådalar
Kim Björklund
Västnyländska kultursamfundet har låtIt publicera en bok som väl passar som presentbok. Den är elegant och luftig till utförandet. Texten är tillräckligt utförlig och som sig anstår i en bok som denna på svenska och finska. Kim Björklund, historiker från Karis, står för texten. Illustrationerna är gjorda av Laura Salama. Små svart-vita teckningar vilka jag har förkärlek för.Bilderna berättar sin historia då de ofta föreställer specifika detaljer på en byggnad.
Vi gör en färd fråm Svartå slott och bruk via Karis till Billnäs, Fiskars, Åminnefors och slutar vid Antskog bruk. Det blir också en kort berättelse om bruken i Västra Nyland.
Efter att just ha besökt Karis och sett och hört om både Hilding Ekelund, en av Finlands kända arkitekter, samt Läppträsket med dess fågelliv, Grabbes kanal och naturligtvis om Fiskars och Billnäs bruk förr och nu är det intressant att få litet mer information om området.
Tyvärr blev området runt St.Katarina kyrka igen outforskat men det kommer en andra chans har man lärt sig.
ISBN 978-952-67742-0-6 Ca 30e
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bokrecension
En man och hans dioramor - Eirik Granqvist
Mitt Zoologiska Museum
Eirik Granqvist, född i Jakobstad, som sedermera blev en äkta kosmopolit har gett ut en fin bok om skulpterade djur. Fast det är kanske inte helt korrekt - konst och fackkunskap förenades i de dioramor vilka byggdes upp på Naturhistoriska museet i Helsingfotrs. Åren 1961 – 1987 var Eirik Granqvist överkonservator på museet.
Dioramat berättade
Dessa små miniatyrområden över djurens naturliga habitat finns ej mer. Då museet gjorde en större renovering försvann dessa berättelser i figurform. Boken Mitt Zoologiska Museum berättar beskrivande hur man bygger ett diorama, hur man även skulpterar, planerar och bygger upp en djurkropp. Sällan begav man sig ut och fångade ett djur, men det hände. Man köpte också djur vilka skjutits någon annanstans. Djurmodellen bekläddes med skinnet eller fällen. Horn och andra djurdetaljer passades in på den modellerade kroppen. Ett stort arbete, det förstår man.
Utrymmet där djuret, djuren skulle visas upp skulle även vara utsmyckade med naturliga material, naturens produkter. Därför ses också Eiruk Granqvist på ett foto ute i skogen plockande srå och kvistar vilka skulle användas i montern.
I boken finns naturligtvis den lapska dimensionen, vad är typiskt finskt om inte renar, här ses också den ståtliga älgen i sitt revir, fåglar och afrikanska djur fanns i dioramorna. Ofta ser man på bilderna djur som man inte ens vetat att existerat i naturen, exempelvis från Okawango-området bushbabyn och öronhunden. Riktigt tilltalande små djur. Den gulryggiga sällsynta dykarantilopen hade dött i Tyskland och hamnade sedermera hos Granqvist.
Både flygekorrar och igelkottar fanns med, likaså skogssvinet – som grävlingen ofta kallats av äldre människor förr. Det var en mångfaldig samling Granqvist åstadkom och som museet nedmonterade. När jag sitter och bläddrar i boken funderar jag över varför inte tillexempel Högholmen kunde ha räddat några av arbetena. Högholmens leoparder, för övrigt en gruvlig historia, hamnade på dioramautställningen, man kunde väl ha återtagit dioramat till ön?
Boken är tryckt i Estland där man är duktig på tryckerikonsten, resultatet är igen en gång gott. Bilderna är fina och det finns, i tillägg till dioramorna även text och bilder av resor och elever. Att eleverna lyfts fram på det här sättet är ett fint drag, iband ser man hur endast skribenten kommit ihåg sig själv. Vad som är verkligt intressant är att Jussi Mäntynen, skulptören, först arbetade på samma avdelning men blev sedan skulptör och hans ståtliga älgskulptur vilken alltid väcker utländska turisters intresse står utanför museet då dioramorna nu är förlorade.
Allt är inte borta..
Delar av Eirik Granqvists designade dioramor, djur och livsutrymmet finns ännu på Naturhistoriska museet. Elefanten i ankomsthallen står kvar, i vinterlandskapet finns älg, på andra våningen giraffen o.s.v. Men de äkta dioramorna är försvunna – tack och lov finns boken som berättar om dessa, Kanske någon någonstans i Finland finner intressse för att göra något liknande.
Liknande naturberättelser finns i stora delar av världen. Eirik Granqvist har lärt upp folk både i Frankrike, Thailand och Kina /Shanghai för att nämna några länder. Ett projket som är lagt på is är Ismuseet vilket skulle ha uppstått i Sibbo.
Familjen lever idag i Borgå som enligt författaren troligen är närmast hembygd man kan komma.
Boken är trespråkig, svenska, finska och engelska och ger de flesta läsare en bild av arbetet Boken kan beställas av författaren 040-846 6681. ISBN-978-952-93-0797-5
Erik Granvik från Terjärv
Det kom ett telefonsamtal till kansliet att författaren heter Eirik Granvik. Men stämmer inte riktigt Visst finns det en Erik Granvik - och visst skriver denna person – men hör bätre hemma inom skönlitteraturen.
Erik Granvik är född 1917 i Terjärv. Han har skrivit flera böcker, mest lyrik samt ett par prosaböcker.och texter till TV-filmer.
Namnet på en bok fick det att klicka till – Förrivärlden är visst den sista som kom ut för ett par år sedan. Samtida lyrik skulle jag kalla den - korta rader, inte precis Runebergsk text men intressant. Så jag gick till bokhyllan och här får de som inte känner till Erik Granvik- ett smakprov – passande inför sommaren.
På åkerrenen står bonden
och vaktar sin eld.
Han matar på ibland
sådant som inte längre är
till någon nytta.
Elden och röken
stiger rakt uppåt.
– Jag återkommer ofta till det folkloristiska. Jag vill gärna tala om för nutidens människa hur det var ”förrivärlden”. Säger Granvik
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En morgon i juni fick vi läsa om att Erik Granvik somnat in för alltid. Han hade förutom författare även varit med i politiken samt medlem i nejdens hembygdsdförening. Förbundet beklagar sorgen.
ISBN 978-952-5496-74-1
Scriptum
Trädgårdstips från 1800-talet
I boken utgiven av SLS får vi läsa om Gabriel Bonsdorffs råd ifall man ville anlägga en köksträdgård. Bonsdorffs trädgård fanns på Brinkhall i Åboland. I det lillla häftet kan vi läsa om hur trädgården anläggs, vad som kan odlas, hur växterna skall odlas och skördas. Bonsdorff beskriver ett sextiotal växter - även idag kan vi använda många av växterna i matlagningen. Vi kan också läsa om växter vilka inte mer odlas såsom haverrot och sockerrot, endiver togs upp i samma mening - men endiv kan man visst köpa idag. Inte så ovanlig. Små skrifter med " gammal kulturhistoria" är välkomna. ISBN 978-951-583-247-4, ca 20e.
---------------------------------------------------
Georg Anders Wallin
Skrifter 1 -3
När jag första gången kom i kontakt med Georg August Wallin var det genom att titta på R.W. Ekmans målning av beduinen som längtansfullt tittar långt i fjärran, säkerligen mot sin älskade öken, långt från samtidens och Europas flärd och trångsynthet.
I fjol kom Svenska Litteratursällskapet ut med det tredje bandet i en serie om 6 böcker om G.A. Wallin och denna ökenvän kommer att få sitt liv på papper och via sin egen hand. Skrifter som böckerna heter är delvis skrina av Wallin själv då underlaget baserar sig på brev och dagboksanteckningar.
Vad är det för en man som skall få hela sitt liv i bokform och nu ca 150 år efter sin bortgång?
G. A. Wallin föddes på i Sund på Åland, studerade i Helsingfors och St. Petersburg, arbetade som pedagog och forskare i arabiska och språkets dialekter samt - älskade öknen. Han tog även ett arabiskt namn Abd el Wali.
Det 3 banden är snyggt eleganta, dessutom intressant för vem som helst som är intresserad av turism och resande. Forskningsarbetet ligger ännu i framtiden. I första bandet börjar först resan mot Sinai.
Efter att Kaj Öhrnberg öppnat väg för läsaren genom en intressant prolog öppnas dagboken samt breven till mamman och systern och även universitetspersonalen, för läsaren.
Wallin börjar resan mot Orienten
Språket är inte till fullo moderniserat men man följer bra med trots en del märkvärdiga vändningar och ord. Det är egentligen en del av charmen med denna berättelse som är en fackbok men ger så mycket njutning åt läsaren.
Läsaren följer Wallins resa, möjliggjord via stipendier, från Helsingfors den 28.7. 1843 via Hamburg – Paris – Marseilles över Medelhavet förbi Grekland och Turkiet till Alexandria dit han kommer den 14 december 1843. Kaptener och fartyg vilka omnämns kommer inte sällan från Finland, från Gamla Carleby och Jacobstad. Anders Wiklund från Gamla Carleby med briggen Active tar exempelvis Wallin över Medelhavet till ConstantinopeL
För att ni skall få en liten bild av texten följer här några korta stycken ur dagbok och brev.
Dagboken .Aug 12 Kommo med Deligencen till Hamburg 6 Finnar i en vagn. Trakten var den samma, rik och glad, väl odlad och planterad, vackra stora skogar och bördiga yppiga åkerfält ,...
Intressant är att se att finnarna reste livligt. Och ett intressant drag - kom man från storfurstendömet var man finne.
Brev till mamma, 9.10.1841 från St. Petersburg, innan Wallin reste mot Arabien
Goda Mamma!
Sedan vi skiljdes på Hfors strand seglade vi af och hunno ett stycke förbi Willingö. Men nu blefvo vi av starkt motväder drifna dit tillbaka och nödgade tillbringa natten der på några hösäckar, .. Följande Tisdags morgon begåfvo vi oss ut och hunno mellan 11 och 12 till Borgå. Runeberg var just på en Examen i Gymnasium så att jag ej fick träffa honom.
Här är Wallin egentligen på väg till St Petersburg.
Med ovan nämnda ser vi att världen var liten och alla kände alla. Wallins brev är riktiga små noveller, men det tog tid att få posten till mottagaren så bäst var att skriva mycket per gång.
Wallin skrev väldigt öppet om allt han upplevde, han tycktes ha varit lika mottaglig för kvinnlig fägring som för manlig, han kommenterade även kritiklöst sina medresenärer, likaså grova uttalanden om vissa folkgrupper finns med. Med andra ord inte en tråkig, torr bok. Den livliga G.A. Wallin var också en av de sju studenter, en annan var hans vän och konkurrent Matias Alexander Castrén, vilka blev reglerade från Helsingfors universitet för ett halvt år på grund av opassande uppförande.
I ett skede undrade jag nog hur enkelt det var att resa på stipendium - sus och dus för hela slanten. Men så kom litet beskrivet om besök på museer och i bokhandlar och möten med akademiker. Dessutom bör minnas att det var ganska besvärligt med byte av färdmedel och egentliga tidtabeller.
I böckerna finns fina kommentarer och förklaringar av SLS och medarbetarna, lika intressanta och givande som Wallins egenhändigt skrivna texter.
Första bandet kan varmt rekommenderas till vem helst som är intresserad av resor och främmande kulturer - ja kanske även släktforskare. Men 6 böcker? – det är en ansenlig mängd beträffande orientalism och arabisk språkforskning. Wallin har blivit relativt okänd som forskare p g a att han mestadels skrev på svenska, så visst är det ett storslaget arbete Litteratursällskapet gör med denna utgåva.
Nu då det jäser i arabländerna är det ännu mer fascinerande att läsa om en person som för länge sedan hade mod att bege sig ut i öknen. Vilka faror eventuellt väntade kunde Wallin säkerligen inte veta på förhand, i första bandet var det nästan enbart storm och höga vågor som höll spänningen uppe.
Nästa band utkom hösten 2011 och innehåller händelser och brev under 1843 - 44.
Boken börjar när Wallin stiger i land Alexandria som europé. Staden var mycket västerländsk och det fanns flera utlänningar i staden. Efter många långa promenader och många koppar kaffe, vardagsgöra, så stiger han in i sitt nya jag - köper en österländsk dräkt - kanske mer turkisk än egyptisk och reser till Kairo. Den nordiska beduinen är född. Abd el Wali möter Orienten. I Kairo blir det mycket samtal med lärda män och många, speciellt unga pojkar tycker det är exceptionellt roligt att tenta Wallin på arabiskan som han klarar galant.
Just nu har halva serien om 6 band publicerats. I tredje boken finns Wallin eller Abd el Wali i Egypten och reser längs Nilen i sällskap med den österrikiske konstnären Hubert Sattler, som målade kosmoramor och som enligt Wallin inte var speciellt begåvad. Wallin samlar information och skriver och Sattler tecknar bl.a. livet längs flodbanken. Båda herrarna kom bra överens och trivdes i varandras sällskap.
I band tre besluter även Wallin att börja resan till Arabien.
Wallin har blivit relativt okänd som forskare då han enbart skrev på svenska. Tack vare Svenska litteratursällskapets storsatsning får i varje fall vi bekanta oss med Wallin och hans liv.
När man läser böckerna inser man att världen alltid varit öppen – människor har rest och bildat sig, låt vara att tidtabeller varit nästan obefintliga men fram har man kommit fast resan varit lång.
Bildtext, G.A. Wallins ( Abd el Wali) gravsten på Gamla begravningsplatsen, Helsingfors. Han kom inte att få lägga ner sitt huvud i öknens röda sand vilket varit hans önskan.
Litet estnisk historia
Boken berättar om tiden i Estland då landet var en del av Sverige, den lyckliga tiden som esterna ofta benämnde perioden. Boken har säkert intresse för finländarna också - "provinsen" låg ju nära vår sydkust. Tanken på vad arkiven i Estland kan berätta har alltid fascinerat och kankse boken kan ge något svar.
En SLS publikation, ca 40€